Träffade Fredrik sommaren 2008 under en utekväll tillsammans med en vän. Vi gick i samma klass i högstadiet och hade inte träffats på flera år. Satt på uteserveringen och surrade i massor. Han berättade vad som hänt i hans liv sedan vi slutade skolan. Han hade sedan några månader tillbaka brytit upp med sin dåvarande, som han har Tindra tillsammans med och som han även var gift med. Jag hade sex månader innan brytit upp med mitt ex som jag var tillsammans med strax under fyra år och även jag var förlovad med. Vi delade åsikter om livet den kvällen och några dagar senare började vi umgås, jag och Fredrik. Vi var bara vänner, vi kollade på filmer, gick på stan och sånt som vänner gör. Efter några veckor fick jag ett konstigt mess ifrån honom där det stod att han inte kunde vara vän med mig längre. Och som man är så undrar man "varför", "vad har jag gjort som fått honom att inte vilja umgås med mig längre?" Senare kom ett till mess då han skrev att han fått känslor för mig och att det var därför han inte kunde vara vän med mig längre. Och jag beträttade för honom att jag också blivit lite smått förälskad i honom. Vi bestämmde oss för att börja dejta. Den 18 augusti blev vi tillsammans, samma dag som jag fick träffa Tindra för första gången. Hon var då 1 år och 3 månader gammal.

Åren har gått fort som attans men jag är minst lika kär och galen i honom som jag var en gång i högstadiet. Nu är vi inne på vårt sjätte år tillsammans. Vi har pratat om att skaffa barn ända sedan vi blev tillsammans nästan. Att det är något vi båda vill. Men eftersom vi tyckte att man ska ha några år tillsammans, lära känna varandra och se att allting fungerar, speciellt om det skulle fungera mellan mig och Tindra, Så har vi valt att vänta. Hon är idag 6 år gammal.

För ett år sedan ungefär så bestämmde vi oss för att sommaren 2013 skulle bli den bästa och galnaste sommaren och att efter semestern börja jobba på att bli gravid. Och det gjorde vi. Efter att vi kom hem från en utlandsresa i augusti så försökte vi. Jag vet inte hur många graviditetstest jag kissade på innan vi äntligen plussade den 25 september. Och räknade då ut att vi var i gravidvecka 5. Jag kunde inte hålla mig. Jag var tvungen att berätta för någon, och det gjorde jag. För min bästa vän, som jag litar på allt i världen. Så Alexandra och hennes pojkvän Robert var de första vi berättade för. Sedan valde vi att vänta tills vi var i vecka 8 innan vi berättade för våra familjer. Alla blev så glada och lyckliga vilket gjorde mig mer glad. Då jag väntade mig en massa negativa kommentarer. Äntligen kunde jag slappna av och njuta utav att vara gravid.

Jag hade förväntat mig att jag skulle må illa och kräkas hela första perioden, men icke sa nicke. Jag har mått hur bra som helst och det är jag super glad över. Jag har kunnat leva som vanligt. Tills den dag jag fick kramper i magen och vi åkte in på akuten.. Då hade vi precis gått in i vecka 12 (11+0) Jag fick göra ett ultraljud och när jag satt där så viste jag inte vad jag skulle tänka eller tro. Vi hade ju aldrig varit på något ul och sett att det verkligen är någonting där inne. Men så fort hon såg att allting var bra så sa hon "Här ser du fostret, en levande graviditet" Både jag och Fredrik blev så glada. Nu var det liksom på riktigt allting. Vi hade precis sett vårt barn. Även fast det var en 5 cm liten klump.

Sedan har månaderna bara gått, jag har mått lika bra som alltid. Förutom att jag har lågt blodtryck och för lite järn i kroppen som resulterat i att jag svimmar några gånger men allting har gått bra. Det var en lång väntan innan vi fick en tid till rutin ultraljudet. 7 januari. Fredrik fick förhinder den dagen och kunde inte vara med, vilket gjorde mig nervös och lite rädd faktiskt. Vi hade pratat innan om vem som skulle få vara med om något sådant skulle hända, vem som skulle få vara med mig under förlossningen om Fredrik skulle vara borta i jobb osv... Och det finns bara en person i hela världen som jag skulle tillåta att vara med på det hela och det är min pappa. Så pappa följde med på ultraljudet. Jag var så nervös att jag ville kräkas. Det var liksom nu de skulle kolla om allting stod rätt till med bebisen. Pappa lugnade mig och var med hela tiden vilket var en stor lättnad. Så fort jag såg hjärtat slå på bebisen så släppte allt, ville gråta lite, men höll mig. Hon hade ju mer att kolla än bara hjärtat. Och som hon kunde se så såg allting bra ut. Nu kan de ju inte se till 100% på ett ultraljud om ett barn är friskt.. Men det tror jag nog! Frågade om hon kunde se vad det var för kön på lillfisen och det kunde hon. "Med 97% säkerhet så är det en liten tjej". Jag blev chockad. Jag var helt hundra på att det skulle vara en liten kille därinne. Alla har alltid sagt att jag bara kommer få killar, små dårar. Men så ligger det en liten tjej där.. åhåå. För mig spelade det egentligen ingen roll, det är mitt första barn så pojke eller flicka.. huvudsaken är att det kommer en frisk bebis. Ringde till Fredrik och berättade direkt då vi var klar. Jag hörde på rösten att han blev lycklig.

Tänkte försöka runda av detta låååånga inlägg nu, förstår om ni slutat läsa efter hälften. Men detta med blogg är mest för mig. Att få skriva av mig lite. Att kunna gå tillbaka och kolla i arkivet vad som hände när och då. Men trevligt att det är så många som kikat in de senaste dagarna. Puss på er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I lördags fyllde lill prinsen 1 år. Ett helt år av kärlek. Några dagar innan sin 1 års dag lärde han sig gå också, så söt! Vad vi älskar dig Albin ...

Jag har en helt fantastisk bonus unge! Världens finaste och bästa Simon ...

Mina älskade barn, på riktigt!! Kan inte förstå att dessa två bott i min livmoder. Vill grina och skratta samtidigt. För alltid kommer mitt hjärta slå för er ...

Jag älskar min dotter. Hon är mitt första barn och kommer alltid att vara väldigt speciell. När hon föddes började livet på riktigt. Det var då jag lärde mig att älska villkorslöst, att jag skulle göra allt för denna lilla. Att jag skulle kämpa för a...