Förra året, på julafton gick vi ut 'offentligt' med att vi väntade barn. Vår närmaste familj och vänner fick veta det redan i oktober då vi var i 8:de veckan. Jag var i vecka 19 tror jag kring julafton. Vi visste inte vad det var för en liten krabat som växte i min mage, det fick vi inte veta förens 7 januari.

Dagarna efter jul gick segt som tusan. Jag var så nervös inför ultraljudet och jag blev extra nervös då Fredrik inte kunde följa med för det var på samma dag som han började på sitt nya jobb. Men jag tog med mig min pappa. Jag var ett nervvrak, förväntade mig det värsta. Men efter jag såg det finaste, pyttelilla hjärtat slå på skärmen så släppte det. Där låg hon, och växte, i min mage. Vår dotter.

Månaderna gick, sakta men säkert framåt. Jag hade en super enkel graviditet. Jag mådde prima, hela tiden. Hade lite för lite järn som resulterade i några svimningar i samband med stress på jobbet men förutom det så mådde jag som en prinsessa. Jag var lycklig. Fredrik var lycklig. Alla var liksom sådär galet lyckliga och längtade något oerhört mycket efter hon i magen.

Vi tänkte mycket på namn under hela graviditeten. Vad skulle hon heta. Vi skulle få bestämma ett namn till en liten flicka, och hon ska ha och bära det namnet hela sitt långa liv. Vi velade lite fram och tillbaka mellan olila namn men det kändes inte så bra, tills namnet Freja kom till oss. Ingen utav oss vet någon som heter det, så det kändes passande. Resterande utav graviditeten kallades hon för 'Frejster' och vi hade inte riktigt spikat det utan ville se hur hon såg ut innan vi bestämde om hon var en Freja. Hennes andranamn hade vi bestämt för flera år sedan. Emmelie efter Fredriks syster och Amanda efter mig. Efternamnet var en självklarhet, Jonsson efter pappa. Skulle aldrig ens diskutera om något annat. För någon dag i framtiden så kommer hela familjen heta just Jonsson i efternamn. Skulle kännas konstigt och obekvämt med ett dubbel efternamn. Det är bara konstigt. Hon är lika mycket min dotter även fast hon inte delar mitt efternamn.

På bilden ovan var vi i vecka 40 och jag längtade efter att ungen skulle komma ut.. men det ville hon definitivt inte alls göra. Där inne skulle hon stanna till 5 dagar över tiden. Jag var helt hundra på att få en 'Maj-bebis' men den 2 Juni kom hon. Blev igångsatt den 1 Juni för då hade det gått 28 timmar sedan vattnet gick och Freja kände inte alls för att komma ut av sig själv. Hade de inte satt igång mig så skulle hon ligga där inne fortfarande om hon fick. Efter en underbart lätt förlossning (trodde det skulle göra hundra gånger ondare och ta dubbelt så lång tid) så kom hon äntligen ut efter en halvtimmes krystande klockan 05.32 och hon var perfekt. 3532g och 51 cm lång.

När vi väl fick komma hem från sjukhuset efter två dagar så började livet på riktigt. Helt otroligt, att nu skulle vi ta hand om hon som legat tryggt i min mage helt själva. Hon är vår! Jag tyckte det var en väldigt jobbig period, den första tiden hemma. För det första så grinade jag ut alla hormoner första tiden, hade oerhört ont i nedre regionerna och kunde knappt röra mig för de var tvungna att klippa upp mig under förlossningen och dessa stygn skulle gå upp två ggr innan de läkte fint. Så vi var in och ut på BB några gånger för att mitt jävla underliv såg ut som andra världskriget. (Därav är varför jag inte vill ha fler barn!) Sen var det de här med amningen, det gick inte alls som jag planerat. Freja sög fel och jag fick sår. Det var inte förens efter 3.5 veckor jag gav upp amningen för att både jag och Freja grinade varje gång hon skulle äta. Tackar gudarna för att det finns ersättning!
När jag slutade amma fick folk mig att känna mig som världens sämsta mamma. Jag kunde inte ge mitt barn mat .. men efter några veckor så struntade jag i vad alla sa och körde på, på mitt egna sätt. Det som passade mig och Freja bäst.

Idag blir Freja 6 månader gammal. Hon växer och lär sig saker varje dag. Hon äter riktig mat. Har lärt sig sitta, hon tar sig fram när hon ligger på golvet. Hon är en otroligt glad och lycklig bebis. Och vi är otroligt glada och lyckliga föräldrar! Flera gånger i veckan kan vi kolla på henne när hon sover och bara beundra hur bra vi lyckats, hur underbart vacker och perfekt hon är. Och så mycket kärlek!
För henne kommer vi göra allt, så länge hon är frisk, glad och lycklig så har vi lyckats som föräldrar. Spelar ingen roll över huvud taget om vilken väg hon väljer att gå i livet. Vi kommer finnas där och stötta, peppa och trösta när det behövs.

Jag älskar dig min fina Freja, grattis på halvårs dagen <3

 

Oslofru

2 december 2014 13:48

Vilket underbart blogginlägg och vilken fin familj du har! :)
Jag tänkte bara att jag skulle tipsa dig om en tävling som jag har på min blogg där man har chans att vinna en splitter ny bilbarnstol (värde 3000kr!)
In och kika vet jag ;)

http://www.oslofru.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I lördags fyllde lill prinsen 1 år. Ett helt år av kärlek. Några dagar innan sin 1 års dag lärde han sig gå också, så söt! Vad vi älskar dig Albin ...

Jag har en helt fantastisk bonus unge! Världens finaste och bästa Simon ...

Mina älskade barn, på riktigt!! Kan inte förstå att dessa två bott i min livmoder. Vill grina och skratta samtidigt. För alltid kommer mitt hjärta slå för er ...

Jag älskar min dotter. Hon är mitt första barn och kommer alltid att vara väldigt speciell. När hon föddes började livet på riktigt. Det var då jag lärde mig att älska villkorslöst, att jag skulle göra allt för denna lilla. Att jag skulle kämpa för a...