Om en vecka, nästa fredag är det ett år sedan telefonen ringde på natten och jag trodde jag skulle föda Freja där och då utav chock och rädsla...

1993 föddes min lillebror, Simon. 4 år efter mig. Jag var en stolt storasyster. Vi var alltid katt och råtta när vi var mindre. Han älskade och reta mig och jag blev galen. Vi slogs och bråkade men vi kunde även kramas och vara snälla med varandra. Mestadels då ingen annan såg, men vi kunde faktiskt vara snälla mot varandra också. Ingen annan än jag fick bråka med min lillebror. För mig då. Jag tycker vi haft en ganska bra uppväxt, jag och Simon. Visst har det varit kämpigt många gånger, speciellt för honom utav olika anledningar som jag inte tänker gå in på då det inte är min sak att berätta om. Men över lag så har vi haft det riktigt bra kan jag tycka. Föräldrar och en hel drös med syskon som kom efter att vi föddes, som älskar och bryr sig om oss. Så ja, vi ska inte klaga direkt.

Efter att jag flyttade hemifrån när jag var 19 år så tycker jag att vi har fått en otroligt fin och bra kontakt. Nu för tiden pratar vi med varandra som vuxna människor, bråkar aldrig och kan faktiskt ringa till varandra bara för att prata och checka läget. 

Men också kom den där natten huxflux och jag trodde jag skulle förlora min lillebror. Våra föräldrar kunde ha förlorat en son, Vi kunde ha förlorat en bror. När jag tänker på det så blir jag alldeles tårfärdig och det gör ont i hela mig. Men jag ska försöka ta allting från början..

Alexandra och Robert kom hem till oss den kvällen, för att umgås. Luna var precis född och jag var gravid med Freja i 6 månaden. Vi hade jätte roligt den kvällen. Pratade massor och det var jag som skulle skjutsa hem dem senare på natten för Robert och Fredrik drack några öl. Sen ringer min telefon, strax efter klockan 12 på natten. Och jag ser att det är min pappas telefon nummer, och mitt hjärta stannade en sekund. Jag visste att något hade hänt, varför skulle han annars ringa så sent?! Han frågar om min mammas telefon nummer. Jag undrar vad som har hänt, han berättar. Jag ger han mammas nummer men efter ett litet tag så ringer han upp igen och säger att hon inte svarar då han ringer (han har ett jobb nummer som de flesta tror är telefon försäljare när han ringer..) Så jag säger att jag kan ringa till mamma. 

Sagt och gjort, jag ringer till mamma och berättar för henne att 'Simon är påväg till sjukhuset för att han blivit knivskuren på stan'. Jag ville gråta blod för att det var jag som fick berätta det för mamma.. Hon var så chockad att vi knappt pratade mer efter jag sagt det, vi la på efter att hon sagt att hon skulle åka till akuten och möta honom. Pappa kunde inte åka för han var 10 mil i från stan, i stugan. 

Under tiden sprang jag runt som en yr höna här hemma, jag visste inte någonting. Vad var det egentligen som hade hänt? Hade han startat ett bråk med någon? Hur kunde detta hända? Sånt här händer ju bara andra? Fredrik ringde till Simons kompisar och försökte få en klarhet på vad som hänt och hur Simon mådde, låg han och förblödde? Träffade kniven lungorna? Magen? Njurarna? Vi visste ingenting. Simons kompisar var i chock också och vi fattade ingenting utav vad de sa. Så jag bestämde mig för att skjutsa hem Alexandra och Robert och åka in till akuten. Fredrik var hemma med Tindra. 

Hela vägen i från Alexandra så var jag så orolig. Jag hade så ont i magen. Tänkte hela tiden på att jag kunde förlora min lillebror. Tankarna snurrade också runt Freja. Kommer hon aldrig att få träffa sin morbror? Kommer hon aldrig att få träffa sin gudfar? Kommer hon aldrig att få träffa den kille som betyder mest utav allt för mig?! 

Väl framme på akuten så möts jag utav en sjuksköterska och hon blir nästan förbannad för att Simon redan hade så många där, vår mamma och lillasyster, hans flickvän och hennes mamma och bonus pappa och hans två vänner som var med på kvällen. Jag ska träffa MIN lillebror och jag skiter fullständigt om hela sundsvalls kommun är där. Jag fick inte komma in för henne, så jag ringer till min lillasyster som kommer och möter mig också går vi dit mamma och de andra är. Mamma grinar och då brister det för mig. Vi bölade allihop. Jag fick lite info om vad som hade hänt och det visade sig att Simon, hans flickvän och kompisarna var påväg hem i från krogen och de möter några killar och flickvännen kräker ur sig någon dum kommentar till killarna och Simon ber dem om ursäkt för hon är 'för full' och säger att han inte vill ha något bråk. Vilket dessa killar skiter fullständigt i och börjar jaga Simon. Tillslut stannar han för att försvara sig, och det delas ut några knytna slag varav ena killen drog kniv. Simon märkte inte något förens hans vän skrek att han blödde och då sprang Simon upp mot bion och faller ihop framför en ordningsvakt och ber honom om hjälp. (Jag lägger ut artikeln lite längre ner i inlägget)

Vi satt och väntade medans Simon blev ihopsydd och medans polisen var där inne och knäppte kort på honom. Tillslut kommer han ut, med plåster överallt i bar överkropp, som den lilla macho han är, gående med linnet i handen. Det första vi gör är att krama honom. TACK GODE GUD! En hade ju förväntat sig att han skulle få ligga på sjukan i veckor...

Tiden efter detta var lång och jobbig för honom. Först blev han sjukskriven, därefter blev det rättegång, som tur var så blev det ingen långdragen sådan och jag önskade att jag hade varit där. Men han hade andra i familjen som var med och stöttade honom. Hade jag varit där hade jag nog skallat de idioterna, höggravid med en massa hormoner som sprutade ut genom öronen. Två utav grabbarna fick fängelse. Sen har det tagit honom näst intill ett år att komma tillbaka till livet igen. Han har haft många mörka stunder och var i en depression som tog hårt på honom. Det är först nu han kommit tillbaka till jobbet, och jag är så glad för att han är på banan igen. Han är fantastisk min bror och jag vet inte vad jag skulle gjort om det blev värre än vad det blev. Änglavakt och tur i oturen kan man kalla det. Nu tar vi en dag i taget och han vet att han har så många som bryr sig, Jag älskar dig och jag är så otroligt tacksam att du finns i våra liv idag! <3

Jag har pratat med Simon om att skriva detta och även fått tillstånd av han att lägga ut några bilder sedan den kvällen.              

Här är en utav artiklarna: http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/tre-atalas-for-att-ha-knivskurit-20-aring

Här är en annan: http://www.dagbladet.se/medelpad/sundsvall/kille-med-kniv-jagar-mig