Ja, Fredrik stack ju iväg med barnläkaren och sköterskorna när de tog med sig Albin bort till avdelning 45, neonatal. Vad som gjordes där är jag faktiskt ganska ovetande om, vet inte mer än att de försökte hitta blodkärl på Albin och fick sticka honom hur många gånger som helst innan de kunde sätta fast nålen. Han hade inte brytt sig så mycket för han orkade inte. Han var ganska slapp och trött.. Har jag fått återberättat för mig. Fick en bild av Fredrik i alla fall.

Åter till mig då, jag satt där i sängen i förlossnings salen ensam och greppade inte riktigt vad som just hade hänt. Det enda jag ville göra var att duscha. Så där satt jag i duschen, hur länge som helst. Jag bara satt och kollade ut över ingenting och lät vattnet sköljas över mig. Jag var helt tom. Hade inga som helst planer på att gå bort till 45:an och träffa Fredrik och min son. Det kändes inte ens att jag precis fött barn. Jag hade inte ont överhuvudtaget, så det fanns inga tecken på att jag fött förutom att jag blödde då. Hade kunnat klä på mig och traska hemöver.. När Fredrik kom tillbaka så satt jag halvt naken på en stol och svarade i telefon som ringde vart annat. Alla undrade hur det var med Albin medans jag inte visste ett skit och just för den sekunden så brydde jag mig inte heller. Jag var nog lite deppig. Läkaren kom in och berättade att jag hade en inflammation i livmodern och att den måste behandlas med antibiotika intravenöst.. så jag skulle få ett rum på BB där jag skulle få bo tills vidare. Så efter att vi fått vårt "grattis nu har ni fått barn" fika så packade vi ihop oss och lämnade alla grejer inne på rummet på BB och drog vidare mot 45:an.

Där, i en jävla låda låg Albin. Med cpap, sond och sladdar överallt. Jag började grina när jag såg honom. Jag vet inte varför för han kändes inte ens som min unge, det kändes hela tiden som att jag var och hälsade på någon annans sjuka barn. Fick inte ens hålla honom. Vi var där en liten stund sen ville jag inge mer. Fortfarande helt tom. Fredrik åkte och hämtade Freja på dagis sen åkte de hem. Jag var på BB och kollade på tv. På riktigt.. jag satt och kolla tv medans Albin låg ett halvt sjukhus bort och fick hjälp med andningen. Jag mådde inte alls bra när jag tänker efter. Nu när jag fått bearbetat detta i efterhand så fick jag säkert en släng av depression.

Så där såg han ut när jag kom till avdelningen. Jag fick inte se hans ansikte utan grejer på tre dagar. Tre dagar tog det innan jag fick se hur min son såg ut. Då grät jag igen. Av lycka för han var den finaste pojke jag någonsin skådat.

För att göra en lång historia kort så blev Albin smittad av mig, min inflammation i livmodern hade smittat honom så han var tvungen att få två sorters antibiotika i sju dagar. Efter tre dagar kunde han andas så pass bra av sig själv att cpapen kopplades bort. Det var en lättnad och då fick vi flytta in med varandra på ett rum där.

Vi fick åka hem dagen innan julafton. Har fortfarande inte varit inne i någon bebisbubbla, på rosa moln eller käkat regnbågar och ridit på någon enhörning.. jag känner mig snuvad på hans första tid i livet. Vi delade honom med sjukhuset.

Men jag kan säga så här, jag har världens bästa sambo och mina barn har världens bästa pappa. Så mycket han fick åka fram och tillbaka, hit och dit för att få allt att fungera. Jag är så otroligt tacksam över att jag hade honom. Han kom på morgonen och åkte på kvällen, varje dag. Ordnade med Freja så hon kunde vara hos Luna en dag, mormor en dag och dom åt middag nästan varje dag hos farmor. Han peppade mig när jag behövde det som mest. Och det är det som gör att jag vill leva resten utav mitt liv med honom, han är så fantastisk! <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I lördags fyllde lill prinsen 1 år. Ett helt år av kärlek. Några dagar innan sin 1 års dag lärde han sig gå också, så söt! Vad vi älskar dig Albin ...

Jag har en helt fantastisk bonus unge! Världens finaste och bästa Simon ...

Mina älskade barn, på riktigt!! Kan inte förstå att dessa två bott i min livmoder. Vill grina och skratta samtidigt. För alltid kommer mitt hjärta slå för er ...

Jag älskar min dotter. Hon är mitt första barn och kommer alltid att vara väldigt speciell. När hon föddes började livet på riktigt. Det var då jag lärde mig att älska villkorslöst, att jag skulle göra allt för denna lilla. Att jag skulle kämpa för a...