Det var ett tag sedan jag skrev något nu. Jag har inte haft ork till det, jag har heller inte haft så mycket att skriva om. Jag har varit sjuk, förkyld. Nu är jag bra dock.

I onsdags hade jätte ont i magen. Magens övre del, det kändes så konstigt. Jag kunde inte röra mig riktigt, jag blev andfådd så fort jag rörde mig ifrån soffan till toaletten. Så jag ringde till min barnmorska och frågade vad hon tyckte jag skulle göra och vips så spenderade jag hela eftermiddagen på förlossningen. Vi gjorde en CTG kurva, ultraljud och ett vaginalt ultraljud för att kolla om livmoderhalstappen var som den skulle. Allting var bra med bebis, nästan lite för bra tror jag allt. Hon älskar att vara där inne, så i Maj när jag ska föda så kommer hon hålla sig fast i livmodern och kämpa sig uppåt för att inte behöva komma ut till oss som väntar på utsidan. Men tillbaka till saken, det fanns inget fel på lillan. Inte heller på moderkakan, fostervattnet eller navelsträngen. Allting var prima! Så han förstod inte varför jag hade så ont i magen.. jag frågade om det kunde vara att bebisen växer så pass mycket just nu och att alla mina organ får sig smällar och sparkar dagligen utav det lilla livet. Och så kunde det mycket väl vara. Så det var bara att åka hem igen.. senare den kvällen så vandrade smärtan upp mot magmunnen och jag kunde konstatera för mig själv att det inte alls varit bebis som var problemet utan min ljuvliga magkatarr. Yes! Jävla helvete! Men äter omeprazol nu så förhoppningsvis går det över om nån dag eller så.

Ikväll kommer Alexandra, Robert och lilla Luna hit på middag. Så jag måste ta och dammsuga nu snart... måste ta allt pö om pö nu, allting sker, sakta men säkert just nu. Jag är så dålig på att ta det lugnt. Jag vill skynda på allting, det ska hända på en gång. Kanske därför man har stressmage. men jag har några timmar på mig, så det här blir bra de ;-) plus att jag ska mysa med bebis ikväll, lilla Luna! Henne kan man äta upp <3

För varje dag som går så rör hon sig mer och mer, jag kan nästan känna hur hon växer och blir en allt starkare bebis. Så fort jag eller Fredrik drar handen över magen så får vi en spark tillbaka. Som om hon försöker säga "jag är här och jag vet vilka ni är" jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan älska en annan människa så mycket, en människa som vi ännu inte har träffat. Hon påminner oss hela tiden att hon finns här och att vi längtar.

Inatt låg Fredrik och höll om mig över magen. Tillslut sa han
"jag måste vända mig om.. jag kan inte somna!!" Varför kan du inte sova undrade jag. "Jo, hon ligger och sparkar hela tiden och jag kan inte sluta att känna efter"
Jag blev lite rörd, det är liksom det ända sättet han kan vara med på hela graviditeten, när hon sparkar. Jag önskar att han kunde känna hur det känns för mig. Få samma upplevelse, känna samma rörelser. Jag längtar till hon kommer ut i stora vida världen och vi kan få dela alla underbara stunder tillsammans, hela familjen. Jag, Fredrik, storasyster Tindra och lillasyster. Du fattas oss lillhjärtat! Men kom för tusan inte förens du är färdig bakad <3

I lördags fick min bästa vän och hennes karl deras underbart söta dotter, Luna! Jag är så glad för deras skull och hon är så perfekt, en liten docka!

Så nu längtar jag ännu mer tills vi får vår lilla tjej. Nu på eftermiddagen har jag legat och stirrat på magen, kan göra det hur länge som helst. Älskar att hon är livlig och rör på sig allt mer och mer, hon verkar aldrig sova den här damen. Det ser så roligt ut också, när hon rör sig där inne. Magen blir missformad och det ser ut som om det är en alien påväg ;) igårkväll sparkadr hon mig så hårt att jag skrek "aj" rakt ut. Och starkare kommer hon bli så jag lär ju vara blåslagen på insidan innan detta är klart :D <3

När man var liten så räknade man ner dagarna tills man skulle fylla år. Spelade ingen roll om det var åtta månader kvar, man längtade lika mycket till varje födelsedag. Idag så skulle man vilja att tiden gick baklänges i stället.

Man räknade ner tills skolan skulle börja, så man fick träffa alla kompisar, leka och lära sig saker. Medans man i gymnasiet räknade ner dagarna tills man tog studenten så man skulle få slippa skolan.

Som vuxen räknar man ner timmarna på jobbet, tills man får åka hem och umgås med familjen. Man längtar till helgen då man är ledig, till semestern och till alla fina stunder man planerat in.

Idag känner jag mig som ett barn igen, jag räknar ner dagarna tills vår dotter ska födas. Varje vecka, varje dag, varje minut. Det går inte en sekund utan att jag tänker på hur det ska bli när hon kommer. Hur kommer hon se ut? Är hon lik mig eller Fredrik? Kanske är hon en kopia utav sin syster? Jag undrar hur det kommer vara när vi kommer hem ifrån förlossningen, kommer hon vara en glad och lycklig bebis eller kommer hon ha magknip och gråta i tre månader... Varje dag tänker jag på hur det kommer att bli. Hur kommer relationen mellan mig och Fredrik bli? Kommer vi gå varandra på nerverna med en bebis på "heltid" eller kommer vår relation bara bli starkare? Så mycket tankar som snurrar runt i min skalle just nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag längtar samtidigt som jag är rädd.

Vi pratar mycket om hur vi vill att det ska vara när hon kommer, hur hon ska uppfostras och vad som är okej och inte okej. Hur länge vi vill att hon ska ammas och hur vi ska göra om hon inte kan ammas över huvudtaget. Men det känns som om vi kommer att få ta dagarna som de kommer, varken jag eller Fredrik ser på detta som ett "jobb" och ingen utav oss vill bli galna skrik föräldrar som säger saker som "Det är din tur att kliva upp nu, för jag gjorde det förut" eller "Det är din tur att byta blöja, för jag har gjort det fem gånger idag" Vi vill inte bli sånna föräldrar som bråkar om vem som ska göra vad.. För jag tror att barn märker sådant, blir stressade och kanske lite galna själv. Vi har ju faktiskt valt att skaffa barn och då ska man absolut inte bråka om fjant saker. Men som sagt, vi får ta dagen som den kommer.

Just nu är det 109 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Min mamma berättade här om dagen att jag föddes på samma dag som jag var beräknad. Så jag hoppas att denna dam är lika punktlig som mig och väljer att komma ut om 109 dagar. Fast på ett sätt vill jag att hon ska komma någon dag tidigare eller någon dag efter. För storasyster Tindra är född på samma dag som lillasystern är beräknad, 28 Maj. Och vem vill dela sin födelsedag med syrran liksom? Nä så hon får gärna komma tidigare.

Längtar så mycket att jag snart spricker! <3

På denna bild tycker jag att hon har Fredriks näsa och mun. Lillhjärtat, du kommer vara helt perfekt och jag älskar dig så himla mycket. Det finns ingen som jag kommer att älska lika mycket som dig! <3

hoho!

För några dagar sedan var jag och köpte lite grejer till lilltjejen vår. Måste ju ladda upp så man inte behöver köpa allt sista veckorna! Blev sängkläder, skötbädd, nappar, nappflaska och lite kläder i storlek 50. Hade inte så mycket i storlek 50, vi har mest kläder i storlek 56 och 62 för det känns som om hon kommer växa ur alla småttingkläder ganska fort. Men hon måste ju ha några ombyten i pyttestorlek, annars får hon vara naken första månaden ;)

Efter nyår så köpte jag en "när jag var liten" bok som jag har börjat skriva lite i. Kan ju inte skriva så mycket i den än men första sidorna är det om "mina föräldrar" och "i mammas mage" Så där har jag kunnat skriva lite grejer. Tycker sånt är jätte kul. Älskar pyssel!

Bebis myser med bebis <3

Just nu har vi nyss kommit hem, har varit hemma hos Fredriks mamma en snabbis. Efter åkte vi till dollar store. Hittade lite nödvändigheter där, och nu väntar jag på att pizzagubben ska komma. Jag håller bokstavligt talat på att svälta ihjäl. Kändes verkligen som en pizza dag idag. Tror resten utav sundsvall också tyckte det eftersom pizzan aldrig kommer... Fredrik blir tokig på mig när jag är hungrig. Jag är inte den trevligaste i världen just då. Men sen blir jag snäll igen ;)

Hej!
Sitter just nu och kollar på desperate housewives, ska strax åka och jobba några timmar. Har nästan bara korta pass på jobbet just nu, känns ganska bra faktiskt. Då hinner jag inte stressa upp mig och anstränga mig så mycket för jag tror det kan vara en utav andedningarna till varför jag svimmat några gånger under graviditeten. Då jag bara svimmat när jag varit på jobbet. Jaja, nog om det.

Igår var vi på birsta en snabbis, jag köpte mig en ny BH och ett par mammaleggins. Jag plöjer igenom leggins som om de vore..ja jag vet inte. Alla leggins vill gå sönder i min närhet. Får hoppas att dessa håller ett tag. Jobbigt nu när kroppen ändras och allting blir större.. bröst, mage och rumpa.. halleluja! Nä men ordet jobbigt var väl att ta i. Det är inte speciellt jobbigt, det växer ju ett barn i mig, så vad hade man förväntat sig?! Jag är lyckligare än någonsin och att jag växer ur lite kläder varannan månad gör inte så mycket faktiskt. Och än så länge har jag bara gått upp två kilo :-)

Imorgon ska jag kanske träffa en gammal vän, tänkte vi skulle gå på birsta. Vi har en del att ta igen. Tänkte försöka hitta sängkläder till bebis också. Någon dag i veckan här så ska vi beställa barnvagnen vi kollat på ett tag, äntligen!

Klottrigt inlägg men hejdåååå!

Bebis växer och sparkar som aldrig förr, i love it <3

Träffade Fredrik sommaren 2008 under en utekväll tillsammans med en vän. Vi gick i samma klass i högstadiet och hade inte träffats på flera år. Satt på uteserveringen och surrade i massor. Han berättade vad som hänt i hans liv sedan vi slutade skolan. Han hade sedan några månader tillbaka brytit upp med sin dåvarande, som han har Tindra tillsammans med och som han även var gift med. Jag hade sex månader innan brytit upp med mitt ex som jag var tillsammans med strax under fyra år och även jag var förlovad med. Vi delade åsikter om livet den kvällen och några dagar senare började vi umgås, jag och Fredrik. Vi var bara vänner, vi kollade på filmer, gick på stan och sånt som vänner gör. Efter några veckor fick jag ett konstigt mess ifrån honom där det stod att han inte kunde vara vän med mig längre. Och som man är så undrar man "varför", "vad har jag gjort som fått honom att inte vilja umgås med mig längre?" Senare kom ett till mess då han skrev att han fått känslor för mig och att det var därför han inte kunde vara vän med mig längre. Och jag beträttade för honom att jag också blivit lite smått förälskad i honom. Vi bestämmde oss för att börja dejta. Den 18 augusti blev vi tillsammans, samma dag som jag fick träffa Tindra för första gången. Hon var då 1 år och 3 månader gammal.

Åren har gått fort som attans men jag är minst lika kär och galen i honom som jag var en gång i högstadiet. Nu är vi inne på vårt sjätte år tillsammans. Vi har pratat om att skaffa barn ända sedan vi blev tillsammans nästan. Att det är något vi båda vill. Men eftersom vi tyckte att man ska ha några år tillsammans, lära känna varandra och se att allting fungerar, speciellt om det skulle fungera mellan mig och Tindra, Så har vi valt att vänta. Hon är idag 6 år gammal.

För ett år sedan ungefär så bestämmde vi oss för att sommaren 2013 skulle bli den bästa och galnaste sommaren och att efter semestern börja jobba på att bli gravid. Och det gjorde vi. Efter att vi kom hem från en utlandsresa i augusti så försökte vi. Jag vet inte hur många graviditetstest jag kissade på innan vi äntligen plussade den 25 september. Och räknade då ut att vi var i gravidvecka 5. Jag kunde inte hålla mig. Jag var tvungen att berätta för någon, och det gjorde jag. För min bästa vän, som jag litar på allt i världen. Så Alexandra och hennes pojkvän Robert var de första vi berättade för. Sedan valde vi att vänta tills vi var i vecka 8 innan vi berättade för våra familjer. Alla blev så glada och lyckliga vilket gjorde mig mer glad. Då jag väntade mig en massa negativa kommentarer. Äntligen kunde jag slappna av och njuta utav att vara gravid.

Jag hade förväntat mig att jag skulle må illa och kräkas hela första perioden, men icke sa nicke. Jag har mått hur bra som helst och det är jag super glad över. Jag har kunnat leva som vanligt. Tills den dag jag fick kramper i magen och vi åkte in på akuten.. Då hade vi precis gått in i vecka 12 (11+0) Jag fick göra ett ultraljud och när jag satt där så viste jag inte vad jag skulle tänka eller tro. Vi hade ju aldrig varit på något ul och sett att det verkligen är någonting där inne. Men så fort hon såg att allting var bra så sa hon "Här ser du fostret, en levande graviditet" Både jag och Fredrik blev så glada. Nu var det liksom på riktigt allting. Vi hade precis sett vårt barn. Även fast det var en 5 cm liten klump.

Sedan har månaderna bara gått, jag har mått lika bra som alltid. Förutom att jag har lågt blodtryck och för lite järn i kroppen som resulterat i att jag svimmar några gånger men allting har gått bra. Det var en lång väntan innan vi fick en tid till rutin ultraljudet. 7 januari. Fredrik fick förhinder den dagen och kunde inte vara med, vilket gjorde mig nervös och lite rädd faktiskt. Vi hade pratat innan om vem som skulle få vara med om något sådant skulle hända, vem som skulle få vara med mig under förlossningen om Fredrik skulle vara borta i jobb osv... Och det finns bara en person i hela världen som jag skulle tillåta att vara med på det hela och det är min pappa. Så pappa följde med på ultraljudet. Jag var så nervös att jag ville kräkas. Det var liksom nu de skulle kolla om allting stod rätt till med bebisen. Pappa lugnade mig och var med hela tiden vilket var en stor lättnad. Så fort jag såg hjärtat slå på bebisen så släppte allt, ville gråta lite, men höll mig. Hon hade ju mer att kolla än bara hjärtat. Och som hon kunde se så såg allting bra ut. Nu kan de ju inte se till 100% på ett ultraljud om ett barn är friskt.. Men det tror jag nog! Frågade om hon kunde se vad det var för kön på lillfisen och det kunde hon. "Med 97% säkerhet så är det en liten tjej". Jag blev chockad. Jag var helt hundra på att det skulle vara en liten kille därinne. Alla har alltid sagt att jag bara kommer få killar, små dårar. Men så ligger det en liten tjej där.. åhåå. För mig spelade det egentligen ingen roll, det är mitt första barn så pojke eller flicka.. huvudsaken är att det kommer en frisk bebis. Ringde till Fredrik och berättade direkt då vi var klar. Jag hörde på rösten att han blev lycklig.

Tänkte försöka runda av detta låååånga inlägg nu, förstår om ni slutat läsa efter hälften. Men detta med blogg är mest för mig. Att få skriva av mig lite. Att kunna gå tillbaka och kolla i arkivet vad som hände när och då. Men trevligt att det är så många som kikat in de senaste dagarna. Puss på er!

Idag har jag fixat och donat med spjälsängen och det blev sååååå bra, jag är verkligen super nöjd! Nu längtar jag tills vi har en liten tjej att bädda ner där <3